Angående artiklar om Drottning Silvias uttalande om barnpornografi.

     Att påstå att Drottning Silvia har gjort ett politiskt utspel, är att medvetet försöka byta ämne och blanda bort korten. Barnpornografi är inte en politisk fråga. Det är en MORALISK fråga med delvist politiska lösningnar. Det är en DEMOKRATISK fråga, ty i en demokrati får ingen individ utöva sina böjningar på bekostnad av andras rättigheter, andras jämnställdhet. Det är en BARNRÄTTSFRÅGA med djupa, långsiktiga och mycket oöverskådliga effekter. Det är en fråga om BROTT, ett psykiskt mord av de barn som utnyttjas, en avtrubbning av samhället där det tillåts cirkulera, ett varigt sår i statens kropp. Men det är inte främst en politisk fråga.
      I detta fall gömmer sig utredare och valda ledare bakom tryckfrihets-förordningen i Grundlagen som ett sätt att undvika handling och moraliskt ansvar. Men barnpornografi är inte en tryckfrihetsfråga eftersom det tryckta resultatet inte kan existera utan att ett brott begås mot något barn först. Såvitt jag förstår svensk lag så är övergrepp mot barn redan olagliga under många olika paragrafer. oavsett vems barn det är en fråga om.
     Därför borde det i första hand betyda att varje exemplar av barnpornografi utgör prima facie bevis på ett brott och som sådant borde anses som beslagbart bevismaterial.
     I andra hand, borde det omöjliggöra distribuering av barnpornografi eftersom förfrågan efter säljbart material skulle innebära uppvigling till brott i framställningskedet.
     I tredje hand, borde det göra det brottsligt att fråga efter sådant material eftersom en sådan efterfrågan skapar behovet av brottsliga gärningar.
     Och sist, köp och innehav borde ses som medvetet handlande i och uppmuntrande av andras brottslighet.
     Det måste påpekas här att Sverige har undertecknat alla gällande internationella konventioner angående barnens rätt till ett drägligt och sunt liv. Detta gjordes, såvitt jag förstår, för att det var moraliskt och männskligt rätt att göra så – inte för att det var politiskt gångbart. Med andra ord, Sveriges position vis a vis barnens rättigheter sågs inte då som ett politiskt spel, men som ett moraliskt ställningstagande. I rättvisans namn kan ju inte Drottning Silvias uttalande ses som något annat heller.
     I modern tid var det Winston Churchill som blev känd för att ha påpekat att politik är konsten av det möjliga. Men både han och hans samtida landsledare Roosevelt visade att detta inte innebär en väntande, fördröjande attityd, särskilt inte på det sätt som svenska ledare verkar tro. Snarare betyder det att en ledare har som ansvar att se till att det till synes omöjliga måste göras möjligt, särskilt i nationsmoraliska frågor.
     Barnpornografi är en sådan fråga och när landets valda ledare visar sig oförmögna att lösa problematiken på ett starkt och kreativt sätt, faller det till andra krafter att driva dem framför sig. Kyrkan är en sådan kraft, berörda föreningar en annan och monarkin en viktig tredje. Kyrkan är knappast aktiv nog i en fråga som berör grundvalarna i alla samfund, men har dock uttalat sig. Föreningarna, främst då Rädda Barnen, har varit starkt aktiva i frågan. Och nu har kungahuset klivit in i den moraliska debatten. 
     Genom citat och rubriker följer stora delar av dagspressen fegt den gällande politiska linjen angående monarkins rätt att delta i allmänna diskussioner, samt att alla allmänna diskussioner skall anses vara politiska. Men hur vi befäster barnens rättigheter i det svenska samhället, inklusive hur vi löser barnpornografifrågan, kommer i mångt och mycket att bestämma hur vår framtid som en moralisk nation ser ut. Och det har vårt lands Konung och Drottning all rätt att uttala sig om.

Sven H.E. Borei
Lerum. 27 juli 1996

Publicerad i Dagens Nyheter, juli 1996