Ett mått av frihet

Ett mått av frihet

Studie och förord av Sven H.E. Borei

Presenterad på engelska och svenska

Engelskan redigerad av Ian Hinchliffe
Svensk tolkning av Inga-Beth Hinchliffe

Många stater och riken har förlorats genom hårdhet och en orättvis svartsjuka. Jag kan inte erinnra mig något som gått förlorat på grund av välvilja och en generös tillit. Ondska utlöses ofta via ogenomtänkta försök att förebygga dom. M.a.o., endast Storbrittanien kan omstöpa oss till en självständigt nation och den enda vägen för henne att åstadkomma detta är genom att göra oss sparsamma, uppfinningsrika, enade och missnöjda.

John Dickinson, 1765
(Amerikansk statsman, 1732-1808)

FÖRORD

Följande studie grundar sig på något som från början var en filosofisk kommentar till total eller praktisk analfabetism sedd ur ett något större perspektiv, än det den enskilda icke-läsaren har. Orsaken till att den inte publicerades då, var till största delen att ämnet kan ha förefallit något snävt. Så här i efterhand var det troligen inte studien som var begränsad, utan författaren som så att säga bar de skygglappar han fått från den rörelse han då tillhörde.

Det har gått 15 år sedan dess och erfarenheter inom kommunalpolitiken i en liten stad på andra sidan världshavet från den plats där planerna på studien först föddes, har gjort att skygglapparna till stor del fallit av. I början var uttrycket analfabetism strängt begränsat till den kunskapsrelaterade analfabetismen och till sådan information som den som inte kan läsa eller har lässvårigheter inte kan tillägna sig. Censuren styrdes för att utjämna denna brist. Men censur innefattar två andra slags ”analfabetism” som båda orsakas av makt och förtryck och som båda är redskap för sådana krafter oavsett om de är små eller stora.

Det första slaget kallas oftast ”desformation” och en sådan åstadkommer man antingen på beställning eller genom att man utelämnar den helt. Det förra är det som Orson Welles kallade politikerspråk, dvs man förmedlar sin information på ett så omskrivet och komplicerat sätt att den blir obegriplig. Utelämnandet å andra sidan avlägsnar all information helt från kommunikationen och man låter därmed bli att förmedla nödvändig information eller också håller man inne information genom att rubricera den som känslig eller hemlig eller farlig. Ett sådant avsiktligt val av vilken information som ska göras tillgänglig för ”utomstående”, inklusive allmänheten, gör att man förvränger händelseförloppet till sin egen fördel och ser till att det som finns tillgängligt blir i stort sett obegripligt och ofta till ingen nytta. Sådant leder till det man kan kalla ”tillgångsanalfabetism”.

Det andra slaget ingår oftast inte i analfabetism eller censur. Oftast lämnar man den utan avseende eller för på något sätt in den i den allmänna undervisningsdebatten, utan att någonsin definiera den varken som orsak eller verkan. Det vi syftar på här är hela den procedur som innebär att folk får lära sig att läsa, dvs blir läskunniga, och sedan förmås att inte läsa, dvs att de inte förblir läskunniga. En lågprioritering av kritisk läskunnighet är annorlunda, därför att den lär folk att inte lita på hur de läser. Ett tredje verktyg är den allmänna förekomsten av kommentarer som antyder att folk egentligen inte behöver läsa — och att andra gärna lämnar redan silad information. Slutligen är det så att när man ser undervisning (och hälsa) som det första stället där man gör nedskärningar för att balansera budgetar, så sänder politiker och andra ledare ut ett farligt budskap — nämligen att inlärning och nyckelkunskap, dvs läskunnighet, är lågprioriterat i ett fungerande samhälle. Allt det här leder till det man kan kalla ”framkallad analfabetism”.

Av de tre typerna är det troligen enklast att bekämpa den första, eftersom den är både mätbar och synbar. De två senare måste vi ta itu med om våra öppna och demokratiska samhällen ska överleva. Och eftersom många av dagens makthavare har en kombination av tillgångs- och framkallad analfabetism att tacka för sina positioner, kommer striden att bli lång och bitter och resultatet är synnerligen osäkert.

Sven H.E. Borei
Lerum, Sverige

11 january 1995

Huvudtext:

I
Den största friheten vi har är att vi får lov att tänka och läsa vad vi vill och det förnämsta bland länder förbereder oss för en sådan möjlighet och erbjuder oss den utan förbehåll varken för oss eller för själva erbjudandet. Tyvärr finns det inget land i världen idag som gör det. En del av skälen kan vi se och förstå i ljuset av vår tids nationalistiska eller politiska verkligheter. En del kan förklaras inom ramarna för vår tids utveckling av statliga skolsystem och filosofier. Men de flesta skälen grundar sig på rädsla — en rädsla som olika länder känner inför det som deras medborgare kanske kommer att läsa och för vad folket kanske kommer att få veta. En sådan rädsla kan mäta sig med censur och med förtryck som leder till analfabetism. För finns det något enklare sätt att censurera det som den stora människomassan läser än att på något sätt se till att de faktiskt inte kan läsa någonting alls? Eller att berätta för alla vad och hur mycket de får lov att läsa? Eller till och med att ge dem ett så stort urval att själva överflödet gör att det blir omöjligt för dem att välja?

Den minsta friheten blir då den som inte ger oss något val i fråga om vad vi ska tänka eller läsa. Spännvidden mellan de två friheterna ger oss en skala, om än grov, över den mängd förtryck och rädsla som finns i samhället. Om vi med andra ord mäter läskunnighetsnivån och det urval vi har för att använda vår läskunnigheten och det antal val som står till vårt förfogande, så kan vi få ett mått på själva friheten.

II
Det finns ett direkt samband mellan läskunnighet och en folkdemokrati. Ju större läskunnigheten är och ju mer omfattande det läsval ett folk får av sitt land, desto starkare blir demokratin. Och sambandet är symbiotiskt eftersom de ger varandra näring. På samma sätt som en folkdemokrati inte kan existera utan ett visst mått av läskunnighet, är ocensurerad läskunnighet omöjlig utan en folkdemokrati.

När man ser saken ur den här synvinkeln blir läskunnigheten ett politiskt val. För det ett land gör eller inte gör beträffande läskunnighetsnivån hos sina invånare, avgör vilket slags land man vill ha. Det ett land påtvingar eller inte påtvingar sina medborgare beträffande censur, avgör vilket slags land man fruktar att det ska bli. Det är ingen överdrift att säga att ett land blir vad medborgarnas läskunnighetsnivå och läsmaterial är.

Så är det i västvärldens demokratier. Om de verkligen vill förbli öppna och delta i de demokratiska processerna, så följer det att en prioritering av regeringsmakten också blir en prioritering av läskunnigheten. Tyvärr är en av de friheter som följer med en demokrati en frihet att utöva förtryck, en frihet att utfärda påbud. En sådan dikotomi framstår ännu tydligare på grund av att den skenbart inte existerar. Allt pekar på att den inte finns till. Alla hävdar att den inte finns. Därför ser man den inte och kämpar inte mot den. Men läskunnigheten skulle göra det och till och med de krafter inom en demokrati som vill utöva förtryck och de som vill besticka staten i egen sak, kommer inte att främja läskunnigheten och inte heller att kämpa mot en censur.

Tanken är inte ny, men vi envisas med att inte tillämpa den på västvärldens demokratier. Det borde vi göra, för den är det verkliga sättet att mäta medborgerliga rättigheter och politiska avsikter. Om vi alltid ställer den största friheten främst och alltid försvarar den, kommer deltagandet i den demokratiska processen att överleva. Detta är det bästa försvaret. Detta är det bästa anfallet. Detta är demokrati.

III
Det finns ett fungerande och klart samband mellan analfabetism och självgod modern diktatur. Ju större analfabetismen är, desto mindre blir det läsval folket får av sin regeringsmakt, ju strängare folkets läsvanor styrs, desto djupare blir diktaturen. Och sambandet är symbiotiskt, för parterna ger näring åt varandra. På samma sätt som en diktatur inte kan existera utan analfabetism, delvis läskunnighet eller stark censur, kan ingen av dem existera utan någon form av diktatur.

Läskunnigheten är ett klart, politiskt val i en diktatur. För det ett land gör eller inte gör beträffande nivån på medborgarnas läskunnighet, visar vilket slags land det väljer att vara. Det ett land inför i form av censur, visar vilket slags land det inte vill bli. Att säga att ett land är det som medborgarnas läsnivå och läsmaterial är, är enbart beskrivande.

Så är definitivt fallet i diktaturer, men i än högre grad i de högutvecklade diktaturerna. Om de verkligen vill överleva som slutna, självgoda diktaturer, så måste en prioritering av regeringsmakten också bli en prioritering av läskunnigheten och censuren. Av definition kan man inte tillåta någon frihet i totala diktaturer. Ett totalt förtryck utesluter till och med friheten helt och hållet. Allt är organiserat för att förhindra frihet. Ingen låter påskina något annat. Ändå fruktar regeringsmakterna det och kämpar mot det. För om de inte gjorde det, skulle det innebära att de förlorade den kontroll de uppnått genom att främja analfabetismen och införandet av censur.

Tanken är inte ny, men vi i västvärldens demokratier envisas med att inte dra lärdom av den. Det borde vi emellertid göra. De lärdomar vi kan dra av diktaturer är det verkliga måttet på det vi hävdar att vi undviker genom de medborgerliga rättigheterna. De är ett uttryck för de politiska avsikter vi säger att vi inte har. Men när vi inte försvarar den största friheten med alla resurser vi har, så avstår vi från vårt starkaste försvar. Då finns det inga anfall. Då tillåter vi att den totala diktaturen successivt växer till.

IV
En folkdemokrati ger oss olika slags friheter. Den visar vilka rättigheter, förmåner och ansvar som medborgarna har och kan välja bland. Men alla tre är baserade på läskunnighet och demokratin anser att den inte kan kräva läskunnighet av sina medborgare. Alltså erbjuder regeringsmakten friheter som man inte kan använda eller bevara. Det förefaller som om alla har tillgång till möjligheterna. Det förefaller som om det finns en allmän undervisning. Men utan en stat som prioriterar läskunnigheten och säger att alla måste läsa om staten ska överleva, växer analfabetismen. Eftersom medborgaren har rätt att välja analfabetism. Men en demokrati kan inte överleva länge utan att folket kan läsa.

En diktatur tvingar på oss friheter. Den beskriver de rättigheter, de förmåner och det ansvar den ger medborgarna. I själva verket krävs alla tre. Och alla tre är beroende av läskunnighet. På så sätt kräver en diktatur att medborgarna ska vara läskunniga. Men bara tillräckligt för att det ska vara möjligt för medborgarna att utöva de rättigheter, de förmåner och det ansvar de fått. Alla har möjligheten. Det finns en allmän undervisningsnivå. Det finns en statlig prioritering av läskunnighet som innebär att alla måste kunna läsa på en viss nivå för att staten ska överleva. En medborgare kan inte välja att vara analfabet. Och ändå kan staten inte välja att någon är delvis läskunnig. När man en gång öppnar en sådan dörr, kan den inte stängas. Och en diktatur kan inte överleva länge om den är läskunnig.

Demokratierna verkar alltså att ge sina medborgare frihet och valmöjligheter, men de börjar gå mot sin upplösning på grund av de tvång som införs.

Det förefaller som om båda utsätts för en pendelverkan och som om båda kommer att svänga mot varandra i oändlighet. Men varken den ena eller den andra formen av regeringsmakt kan tillåta att pendeln svänger. Båda måste lägga hinder i vägen eller låta sig förändras. Och båda har bara ett medel, nämligen censur.

Censur innebär att regeringsmakter eller grupper inom ett land avlägsnar något och ersätter det med något annat. Den införs på grund av rädsla och ett behov att styra. Den avskaffar tillgången till material och information. Den avskaffar tillfällen till inlärning genom att de antingen begränsas eller helt enkelt inte skapas. Och den ersätter allt med sådan information och inlärning som tjänar censurens syften, varken mer eller mindre. Den skapar den fiktion regeringen söker.

Frågan om vad som förefaller att ske är viktig. För i skapade fiktioner kan vi bli övertygade om att något händer trots att det i själva verket inte gör det. Det är vad propaganda, censur och politiska tal egentligen handlar om — det är ett sätt att övertyga oss om en låtsasvärld.

I fråga om bruket av censur är diktaturer och demokratier likadana. Och för medborgarna är försvarsmekanismerna också likadana — allmän läskunnighet och en vägran att acceptera att deras föränderliga låtsasvärld är verklighet.