Politiskt hånspel
Att vara ung, oerfaren politiker i dagens Sverige kan inte alltid vara roligt. Hela systemet är ju uppbyggt på att ingen opponerar sig, särskilt inte framför öppen ridå och aldrig i råa ordalag. När detta ändå händer, så finns ingen beredskap för att hantera den känslorna, varken organisatoriskt eller personligt. Louise får trösta sig med att jämnfört med många andra demokratier var detta en oerhört tam tillställelse.
Föräldrarna eller andra medborgare kan nog inte klandras för annat än deras ordval, om ens då. Jag har pratat med många som vid det här laget är oerhört frustrarade med det politiska systemet som helhet och specifikt med politiker av all färger. Dom upplever att systemets existens har blivit ett självändamål för både partier och politiker. Och nog kan man hitta mycket som stödjer deras synpunkt. Alltför mycket!
Och det är just det som är så oroväckande – ett stort antal medborgare upplever vårt demokrati som ett politiskt hånspel där löften ges vid val (och under mandatperioden, för all del), löften som politikerna antingen aldrig har för avsikt att uppfylla eller som är så populistiska att verkställande är inte ens en riktig fråga. Sen när dessa politiker har fått sina poster, så kvittar det vad medborgarna säger eller tycker eller känner. Vad som gäller är politik, andra politiker och andra politiska aktörer – inte någon representativ demokrati i verklig mening.
Det är just det – politikerna representerar ju inte folket enligt deras egna utsagor, men partierna. Och partierna är ju politiska intresseorganisationer vars främsta uppgift är att värna för sin egen existens, inte för medborgarnas växlande behov och farhågor. Klarar dom inte av detta, lämnar dom utrymme för sådana riktningar som Frankrikes Le Pen står för – vi må tycka illa om vad han säger, men mellan 20 och 25% av Fransmännen anser att han står för rätt saker. Vill vi inte ha sådant i Sverige, så behöver vi genomgående förändring i vårt demokratiska system.
En sådan ändring kan vara en författningsdomstol som står över politikerna och på så sätt kan inge förtroende till det parliamentariska systemet. En annan möjlig ändring är att utveckla ett system som ger väljarkåren rätt att återkalla kommunpolitiker och partier under mandatperioden. Ett sant personvalssystem är en viktig del, ett där varje politiker, vare sig kommunal eller riks, måste stå till svars inför en specifik grupp av väljare, inte bara en försvinnande liten grupp politiska kompisar.
Men det är också viktigt att politikerna och de politiska partierna ändrar attityd om vad som verkligen är demokrati. Dom måste lära sig att majoritetsstyre är en demokratisk method, dock ej detsamma som demokrati; att partier är demokratiska aktörer, dock ej ensamma på den demokratiska scenen; att val är ett demokratiskt moment, dock ej det enda som måste följa demokratiska regler; samt att just dessa regler finns till för att skydda minoriteter från majoriteter och att demokrati kräver att majoriteten respekterar detta.
Dock det kanske viktigaste är att alla medborgare, förtroendevalda som förtroendeväljare, accepterar att demokrati måste innebära att alla skall och måste få delta hela tiden oavsett om dom har gått med i en intresseorganisation eller inte – hur mycket tid det än tar, hur mycket pengar än går åt, hur jobbigt det än må vara under resans gång.
Dock är det ändå resan som i detta är målet värt.
Sven H.E. Borei
Ej intagen i KommunAktuellt, dock omskriven och citerad 10 april 1997. |