När är det nog?

Häromdagen när jag satt i kyrkan och lyssnade på ännu en appell för pengar, tid och engagemang kröp tanken objuden in – när är det nog? När kan vi lägga oss på sofflocket – som individer, förälder, politiker, samhällsarbetare, demokrater, människor? Med något av en trött suck konstaterade jag att för mig var svaret givet, särskilt i tider av eftertänksamhet som under denna kristna juletid.
Det är inte nog! Det blir aldrig nog så länge det finns något kvar att göra!
Den kloke inser snart att det alltid finns något kvar att göra, att ingen av oss kan påstå att allt är klart, allt är gjort och vår värld är fulländad.
Vad har vi då för mål här, för hopp, för ansvar om vi aldrig, aldrig kan fullborda gärningen? Jo, förutom att sträva efter att göra rätt i vårt eget liv, att lämna efter oss en värld som är möjlig och medmänniskor som med oförtrutet mod kan och vill fortsätta strävan att göra idag och i alla morgondagar det som aldrig kan avslutas.
Endast då kan vi säga att vi har lyckats! Endast då …