Ett nytt statarsystem?

Det är olustigt att följa utvecklingen de senaste åren när det gäller människors rätt att styra sina egna liv med värdighet och framtidstro. Olustigt att se på när de bärande partierna bit efter bit avvecklar den välfärd, jämlikhet och demokrati deras föregångare så smärtsamt byggde upp. Olustigt att förstå att de svagare skall ännu en gång betala för makthavarnas växande maktbegär, åpenhet och självgodhet. Och olustigt att kunna följa processen på nära håll.
       Men så har det varit i århundraden. Och så är det idag, på riks- som på lokalnivå. Och så kommer det att vara i morgon, med råge, om vanliga medborgare inte sluter samman och tar tillbaka makten från de slutna, oligarkiska sällskapen som nu bestämmer.
       Den sista gången detta hände var i århundradets början, då arbetarna och kvinnorna tog makten från den konservativa makteliten för att bygga ett tryggt samhälle för alla. Nu är det deras andliga barnbarnsbarn som utgör den konservativa, närapå reaktionära eliten. Ännu en gång har gemene man satts i en beroendeställning, omyndigförklarats av hennes representater. Och denna gång kan det vara betydligt svårare att få en ändring till stånd.
       Exempel kommer att efterlysas, exempel av den inåtriktade godtyckligheten som är ett självklart resultat av allt detta. Och på riksnivå kan man ju plocka fram många, som Öresundsbron, energiuppgörelsen som inte är en uppgörelse utan ett spel, änkepensionsförsämringen samt mycket som har med EU och EMU att göra. Det är där ojämlikheten i samhället byggs, där den ekonomiska grunden för ett nytt statarsystem skapas.
       Men det är på lokalnivå som den nödvändigt odemokratiska delen av det nya statarsystemet växer fram. Ty det är här medborgarna vill vara med, vill ha ett inflytande, vill höras under arbetets gång. Men just där som besluten tas bakom stängda dörrar, antingen i kommunalhuset eller i de bärande partiernas lokaler. Medborgarna inbjuds inte och yttranden utifrån ignoreras. Medborgarna marginaliseras.
       Exemplen är för många, men å andra sidan kan varje läsare peka på sina egna utan min styrning. Och så är det med demokrati – det är inte politikerna som ska bestämma var medborgarna har ont, inte politikerna ensamma som ska bestämma botemedlet.

Sven H.E. Borei